*
28 desember 2018
(1995, oktober 1998, 11 oktober 2006)
Barnefängelser? I Sverige?
Av Siv Westerberg, jur.kand, med.lic.
• • •
Siv Westerberg har arbeidet som praktiserende jurist i Göteborg, Sverige. Hun har flere ganger prosedert mot den svenske regjering ved Den Europeiske Menneskerettighetsdomstol i Strasbourg, i saker som dreier seg om familiens rett. I disse sakene kjemper hun for klienter angrepet av de svenske barnevernsmyndighetene.
En tidligere versjon av denne artikkelen har vært publisert i Medborgarrätt no 2, 1995, og av Nordisk Komité for Menneskelige Rettigheter i oktober 1998. Artikkelen ble også publisert på Forum Redd Våre Barn den 11 oktober 2006.
• • •
Jag vill hävda att i dag i Sverige är barnpsykiatriska kliniker i stort sett bara en form av barnfängelser. Barn som tvångsomhändertagits spärras in för att man genom barnets och föräldrarnas beteende i en sådan onormal situation som en inlåsning är skall samla "bevis" för att barnet på grund av sitt eget och föräldrarnas "onormala beteende" även fortsättningsvis skall vara tvångsomhändertaget.
Vad barnhemmen beträffar skall vi komma ihåg att genom den ökande medellivslängden är antalet föräldralösa barn i Sverige mycket litet. Beträffande de få föräldralösa barn som finns så finns det nästan alltid nära släktingar som är villiga att ta hand om dem. Genom det ökade välståndet och möjligheterna till socialbidrag finns det i Sverige i dag knappast några barn som behöver lämnas in på barnhem för att föräldrarna inte har råd att försörja barnen. Barnhemmen har i dag i huvudsak samma funktion som jag nämnt om de barnpsykiatriska klinikerna.
Den allra mest insynsskyddade delen av den tvivelaktiga verksamhet som tvångsomhändertagande av barn utgör är emellertid fosterhemmen. I dag bedrivs på detta område av privatpersoner med eller utan tvivelaktig bakgrund ett ekonomiskt geschäft kombinerat med direkt vanvård av barnen, som flertalet svenskar inte har en aning om. Det är till exempel vanligt att fosterbarn i skolpliktig ålder förvägras att gå i grundskolan.
Men mer än långa utläggningar om saken berättar exempel ur verkliga livet. Med mina klienters tillstånd redogör jag kort för fyra fall som för närvarande är aktuella på min juridiska byrå. I samtliga fall rör det sig om barn till skötsamma och normalbegåvade eller mycket begåvade föräldrar utan missbruksproblem. Det rör sig också om föräldrar som under tvångsomhändertagandet oavbrutet kämpat i olika domstolar för att återfå sina barn.
1)
Daniela Wollmar var nio år när hon tvångsomhändertogs. Hennes mor Kerstin Wollmar är till yrket lärare. Danielas två vuxna halvsyskon har i domstol under ed intygat att de haft en god mor och att även Daniela fått all tänkbar omsorg av sin mor.
Kerstin Wollmar kom i konflikt med sin arbetsgivare i Tidaholms kommun rörande sin lärartjänst. "Hämnden" från kommunens sida blev tvångsomhändertagande av Daniela, som plötsligt en dag hämtades i skolan och fördes till barnpsykiatrisk klinik. Under tre månader där förvägrades hon skolgång. Därefter fördes flickan till ett barnhem där dörrarna var låsta, "slussar" förekom för att hindra föräldrar och andra att komma in. Där hölls hon i tre år.
Daniela, som tidigare gått i normalklass, sattes nu i särskola. Den 2 januari 1995 fördes flickan i en transport som synes starkt likna en fångtransport till ett fosterhem vars adress hemlighålls för modern. Daniela tilläts på nytt inte att gå i skola. Socialmyndigheten motiverar detta med att man inte kan hemlighålla fosterhemmets adress om Daniela går i skola. Hon tillåts numera överhuvudtaget inte att träffa sin mor eller syskon.
Då modern äntligen hittade adressen til sin dotter, blev Daniela skickad tillbaka till barnhemmet av fosterföräldrarna. Dem ville inte ha henne hos seg om modern visste om deras adress och därmed kanske kunde få kontakt med Daniela och på det sättet få möjlighet till insyn i vad de gjorde.
2)
Anne-Marie Paulsen-Medalen är ensamstående mor till två söner, Jan-Åke född 1986 och Peter född 1984. 1989 tvångsomhändertogs bägge pojkarna. Peter är handikappad och myndigheterna påstod att hans mor inte var kapabel till att ta hand om honom.
Huvudsakliga motivet var beträffande Jan-Åke att han måste tvångsomhändertas därför att han hade psykiska störningar av allvarligt slag som modern påstods vara skuld till. Myndigheterna har vägrat återlämna honom till modern under motivering att han fortfarande har dessa störningar. Modern hade aldrig märkt några psykiska störningar hos pojken; han var tvärtom ovanligt välbegåvad och väl utvecklad på alla områden, vilket också intygas av hans lärare, som också säger sig aldrig ha sett några psykiska störningar hos pojken; han var precis som andra normala barn. Anne-Marie Paulsen-Medalen inkallade dem som vittner till rättegången. Där sa lärarna plötsligt något helt annat. Otvilsamt under press från socialmyndigheten och kanske också från skolmyndigheten, som arbetar i nära kontakt med socialmyndigheten, sa lärarna nu at Jan-Åke hade "psykiska störningar".
Den handikappade Peter placerades som fosterbarn hos en fyrabarnsfamilj där fosterfadern arbetade som stuveriarbetare och fostermodern som undersköterska på natten. I familjen fanns därtill ytterligare ett fosterbarn. Fostermodern fick utöver sedvanlig fosterbarnsersättning en betalning som motsvarade undersköterskelön för att hon skulle ta tjänstledigt och helt ägna sig åt den handikappade Peter. Vad socialmyndigheten inte visste var att fostermodern visserligen tog tjänstledigt från sin nattjänst på ett sjukhus i Göteborg men i stället omedelbart tog en likadan tjänst på ett sjukhus i Alingsås.
Anne-Marie Paulsen-Medalen märkte att Peter vanvårdades grovt i fosterhemmet, han uppvisade oförklarliga blåmärken och tiggde och bad sin mor att få flytta hem. Hennes kritik tystades av socialmyndigheten med hot om åtal om hon fortsatte forska i missförhållandena.
Hennes misstankar bekräftades då en midsommarnatt polis måste ingripa för att hindra den starkt berusade fosterfadern från att slå ihjäl den likaledes berusade fostermodern. Det kom nu fram att socialmyndigheten hela tiden vetat om att fosterfadern hade mångåriga och grava alkoholproblem.
Nu har fosterföräldrarna nyligen separerat, men socialmyndigheten tvångsvårdar fortfarande den handikappade Peter hos den förvärvsarbetande fostermodern, som dessutom fortfarande jobbar heltid. Hon har nu att ta hand om sina egna fyra barn, två fosterbarn och inom kort även en baby som fostermoderns tonåriga dotter väntar. Hon har fortsatt med sin nattjänst, och har gett ansvaret för vårdnaden om Peter till sin 17-åriga dotter.
Under pågående tvångsvård beordrade myndigheterna vid ett tillfälle att bägge pojkarna, då sex respektive åtta år gamla, i utredningssyfte skulle läggas in på barnpsykiatrisk klinik. Under den tre veckor långa vistelsen på en låst avdelning tilläts pojkarna att vistas utomhus sammanlagt sex gånger.
Myndigheterna hävdar at Peter är starkt efterbliven. Han är inte plasserad i en skola för mentalt handikappade barn men i en så kallad ‰träningsskola‰, där det inte ens blir gjort något försök på att lära han att läsa eller och skriva. Hans mor, och flera andra människor som har träffat han, är av en annan uppfattning, men myndigheterna försöker inte att stimulera till att han utvecklar sina egna eventuella resurser.
3) och 4)
Alexander Aminoff och Frans Lovasz är två unga män som i barndomen varit tvångsomhändertagna i fosterhem där de utsatts för vanvård och fysisk misshandel och under långa perioder helt förvägrats skolgång. Bägge kom ifrån fosterhemsvistelsen genom dramatiska rymningar (Frans Lovasz berättelse och Redogörelse för min barndom – Alexander Aminoff berättar). Nu i vuxen ålder har de stämt svenska staten inför svensk domstol med krav på skadestånd för det lidande de tillfogats i fosterhemmen under tvångsomhändertagandet. Deras talan har avvisats. Bakom domstolens diffust formulerade avvisningsbeslut tycker man sig kunna uttolka att svenska domstolar tydligen anser att det fosterbarn, som inte i vuxen ålder kan exakt precisera dag, tid och plats för varje örfil eller slag med tillhygge, kan inte få sin talan om skadestånd ens prövad i svensk domstol. Vidare tycker man sig kunna utläsa ur domstolens avvisningsbeslut att domstolen inte kan förstå hur det kan medföra rätt till skadestånd att ett barn förvägrats att träffa sina föräldrar eller förvägrats skolgång.
*
Både Aminoff's och Lovasz's sak är avvisat från att bli behandlat i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Skall vi då dra den slutsatsen att Europadomstolen, på samma sätt som vår svenska stat, anser att det er till barns bästa med ett enormt system av förföljning och trakassering av familjer utförd av våra myndigheter, med stor ekonomisk vinst i varje led i "systemet", medans offer för denna förföljning som söker skadestånd, blir sett på med förakt och misstänks för att vara giriga? När skall det europeiska storsamfundet få upp ögonen om den verkliga sanningen om systemet med tvångsomhändertagande av barn och fosterhem?
Paulsen-Medalen-saken blev hörd av Europadomstolen i Strasbourg den 24 november 1997, och domstolen kom med sin dom i mars 1998. Det enda "brott" som domstolen menade Sverige var skyldig i, var att regeringsrätten hade tagit två och ett halvt år på att komma til sin beslutning att inte behandla tvångsomhändertagande-fallet. Modern fick SEK 10 000:- i skadestånd.
**
Se også
Fallet Alexander – ett beslagtaget barn
Marianne Haslev Skånland:
Alexander Aminoffs språklige kompetanse som barn
Ewa Nowacka:
En bur sökte sin fågel. Berättelsen om Ewa och Kasia
Stockholm: Timbro 1991
*