*

7. juni 2013



Sterkt knyttet til moren etter barnevernets lange adskillelse
Fallitt for barneverns-psykologiens 'tilknytnings'fantasier

Av Marianne Haslev Skånland


'Tilknytningspsykologi' og 'tilknytningsteori' er jo i skuddet. Det gir barnevernets aktører omtrent uinnskrenket mulighet til å hevde at biologisk slektskap er uviktig og at barns samhørighetsfølelser går til de 'rollefigurer' som befinner seg nær dem i øyeblikket - omtrent som om levende vesener var tomme, mekaniske dukker som reagerer deterministisk på ytre stimuli. Det hører jo saktens 'vitenskapelig' ut, men er det slett ikke; det er en av de farligste avsporingene for tiden.

Her er endelig en brukbar artikkel i Aftenposten (de er som regel ytterst feige og myndighets-støttende - det har de ihvertfall vært i alle de 20 årene jeg har hatt oppmerksomhet rettet mot barnevernet):

Tvangsplassert hos overgriper
Aftenposten, 7. juni 2013

Fosterfarens adferd er naturligvis viktig, men vi bør også feste oss ved det som står om 'tilknytning', fordi det går direkte imot den såkalte 'tilknytningsteorien' som barnevernets psykologer vaser med for tiden:
" ... Søstrene er svært knyttet til moren etter at de var adskilt fra henne i ni år. ... "

Tenk det, ja. Det har noe å si at døtrene vet at hun er deres egen mor. De har lengtet, og nå tar de så å si igjen de tapte årene, hvor de ikke bare ble mishandlet men også hindret i å være sammen med den de var glad i.

*

I motsetning til dette kan vi for eksempel ta hvordan denne foster'moren' opptrer og resonnerer:

En treårig gutt er på fullstendig falsk basis blitt tvangsfjernet fra sitt hjem hos sin mor og mormor, hvor han har det på alle måter godt. Han blir plassert i et av barnevernets godkjente fosterhjem. Det går tre måneder før moren får møte ham. Da det endelig blir et samvær, holder fostermoren fast i gutten og dirigerer ham rundt. Hun henger over dem, og til guttens mor sier hun bastant: "Det er meg han er knyttet til nå." Gutten vil være med moren og mormoren hjem. Fostermoren og barnevernet hevder at hans fortvilelse da han ikke får det, skyldes at moren og mormoren har skadet ham og vanskjøttet ham før barnevernet tok ham. (Fosterforeldre læres av barnevernet grundig opp i å trakassere sine fosterbarns biologiske familie. Det er en grunnsten i den "veiledning" barnevernet gir dem.)

( Sak b i denne artikkelen fra 2006: Barnevernet – dessverre en skadevolder. 2: Innhold, omfang, årsaker og mekanismer i barnevernets virksomhet )

*

Tilbake til psykologenes forestillinger om egen vitenskapelighet. Her er noen sitater fra professor i psykologi Lennart Sjöberg:


Psykologerna tycks ha fått den uppfattningen att deras subjektiva tyckanden är "vetenskapliga" och inte behöver försvaras. Psykologen har "upplevt" något och detta läggs till grund för livsavgörande beslut av nämnder och myndigheter. Hur har vi hamnat där? Varför är universiteten tysta inför en sådan verksamhet som ju faktiskt inte skulle kunna existera om de inte gett den sin legitimering? Ingen skulle i en domstol lyssna till en astrolog eller spågumma. Alla vet att det handlar om humbug. Men psykologer som "upplever" och känner och tycker det ena och det andra anses ge tillförlitlig information. Det är helt bedrövligt. Se Dawes lysande bok som skärskådar psykologpraxis av detta slag.

Lennart Sjöberg (2004): "Ett barn skiljs från sina föräldrar"
BarnasRett.no

*

... Psykologer har spelat en central roll i detta skeende, som till en början innebar att Adele förklarades vara psykologiskt alltför störd för att kunna ta hand om barnet, senare när detta påstående tagits tillbaka, att det var för sent att återföra barnet till henne på grund av "anknytning".
....
Anknytningsteorin byggde på psykoanalysen och objektrelationsskolan, men även på etologi som ju blivit populär på 60-talet samt i hög grad på "common sense". Vem tror inte att det är viktigt att växa upp i en familj där man har föräldrar, syskon och andra som älskar en? Men på denna självklara grund byggde Bowlby och hans efterföljare upp ett system av antaganden och påståenden som ingalunda är självklara och som, efter vad vi ska se, varit mycket svåra att empiriskt bevisa.
.....
Mycket kritik har riktats mot denna teori, som vid en första anblick förefaller övertygande och som tillämpats i stor omfattning. För det första har ”modellernas" kausala roll inte etablerats [30]. För det andra har det hävdats att det inte ens finns bevis för att något i stil med dessa modeller existerar, eller att de har speciellt stor betydelse om de gör det [34].
....
"Bonding" och "attachment" är emellertid begrepp som haft ett enormt genomslag och tydligen fortfarande har stor trovärdighet, trots att de ursprungliga påståendena, till stor del baserade på studier av vissa djurarter, visat sig ohållbara på människor [53]. Det är möjligt att utbildningen av bl a psykologer och vårdpersonal bär skulden till detta. En vanlig föreställning är den om "psykologiska föräldrar" [25], som inbegriper antaganden om irreversibla anknytningar, och anknytningar som bara kan gälla några få vuxna. Forskningen har inte gett något stöd till dessa antaganden [27] .

Lennart Sjöberg (2001, 2008): "Tvångsadoption? Psykologer om en mors olämplighet, och om barnets "anknytning". Yttrande till Borgarting Lagmannsrett, Oslo, september 2001"
Barnasrett.no

Se også avsnittet "Tilknytningsteori og andre forestillinger" i Marianne Haslev Skånland (2006): Barnevernet – dessverre en skadevolder. 2: Innhold, omfang, årsaker og mekanismer i barnevernets virksomhet
mhskanland.net


*

Noen bemerkninger vedrørende siste avsnitt i det siste sitatet:

Det er riktig nok at 'tilknytnings'-tilhengere hevder sånt som at et barn direkte etter fødselen må stirre inn i morens øyne, ellers – påstår de – vil ikke barnet 'knytte seg til' denne personen som sin mor, ikke senere heller. Denne oppfatningen er delvis basert på studier av hvordan for eksempel mor og nyfødt barn blant sauer og geiter ser på hverandre.

Imidlertid: For det første er ikke dette det eneste som binder egen mor - eget barn sammen, lukt og stemme er også viktige. Især er det slik i dyrearter hvor flere individer bor nær hverandre; der er signalene på hvem som hører sammen biologisk, spesielt sterke (se Martin Daly & Margo Wilson (1994/95): (1994/1995): "Discriminative Parental Solicitude and the Relevance of Evolutionary Models to the Analysis of Motivational Systems", i Michael S. Gazzaniga (ed): The Cognitive Neurosciences (s 1269-1286). Cambridge, Mass: MIT Press).

For det andre har mennesker, fra tidlig alder, også språk, som bringer viktig informasjon ikke bare om her og nå men om fortid og fremtid. Denne måten å få vite på hvem ens egen familie er og hvor man selv hører hjemme, er svært viktig.

For det tredje gjør de samme 'tilknytnings'-tilhengerne jevnlig mageplask: På den ene siden hindrer de at et barn får komme tilbake til sine foreldre ved henvisning til at nå er barnet 'knyttet til' fosterforeldrene og ikke vil kunne knytte seg til foreldrene. Men på den annen side holder det dem ikke et øyeblikk tilbake fra å fjerne barn fra egne foreldre som barna har bodd sammen med i hele sin levetid - det kan være mange år. Da heter det seg at barna hurtig vil "knytte seg til nye foreldre og søsken som det 'får' i fosterhjemmet".

I praksis blir disse teoridannelsene brukt av 'tilknytnings'-tilhengerne til sånt som å 'diagnostisere' enhver oppsetsighet hos et barn mot å gjøre som foreldrene sier, enhver uenighet, enhver interesse barnet viser for andre personer enn foreldrene (jf eksempel (5) i En uavsluttet liste ...), som 'tilknytningsforstyrrelse'. Dermed er veien åpen for barneverns-aktørene til å berøve barnet dets familie - "barnet hadde ingen sunn tilknytning til foreldrene". Når barnet i fostertilværelsen så viser misnøye, depresjon, opprør, ulykkelighet, raseri, fiendtlighet, har 'tilknytnings'-tilhengerne en diagnose for dette også: Det skyldes 'reaktivering' (gjenoppfrisking) av den 'tilknytningsforstyrrelsen' barnet tidligere er blitt påført i eget foreldrehjem!

Er det fortsatt noe å undres på hvorfor 'tilknytningsteori' er populært i barnevernskretser?

Nå er verdien av naturgitte bånd under press fra sosio-psykologiske grupper som livnærer seg av å konstruere "familier" for barn og alskens "aktivitet" for å skape "relasjoner" mellom barn og alle andre i disse kunstige grupperingene. Og ikke å forglemme: livnærer seg av å konstruere bisarre forklaringer på hvorfor alt det sosio-psykologiske "arbeidet" med barn ikke fungerer som deres teorier prediker. Det er bra, og det er på tide, at familiene begynner å heve røsten mot disse "barnefaglige" kadrene med sine forfeilede spekulasjoner og filosofier. De som forstår hva familien som naturbasert enhet har å si for barn og dermed for samfunnet, blir sikkert mer skolerte og innsiktsfulle etter hvert og gjør seg kraftigere gjeldende. Da blir det forhåpentlig satt en stopper for at det brukes milliarder på stadig mere kvasi-forskning om "miljøets" betydning og barns "tilknytning", og enda flere milliarder på å "arbeide" med barn som miljø-deterministene har berøvet deres egen familie.

Marianne Haslev Skånland (desember 2007): "Er biologisk slektskap irrelevant for menneskenes liv?"








*